![]()
Enligt forskare Helena Palmén är de som talar östnyländska dialekter trefallt mobbade. Jag återkommer till hur hon menar helt om en liten stund, men jag vill redan i det här skedet lugna läsaren med att hämnden är inledd. Mer om den hämnden senare i texten.
Nu till Palméns punkter ; För det första är vi svenskar i ett land där vårt språk är i klar minoritet. För det andra talar vi dialekt och det anses ju vara fult i vissa kretsar sådär som koncept. Slutligen behandlas våra östnyländska dialekter som en andra klassens förvrängning av det svenska språket. Vissa österbottningar anser inte vår dialekt ens vara en riktig dialekt, utan är närmast benägna att hänvisa oss till en talterapeut i det rödaste rappet.
Den östnyländska dialekten tycks klinga så illa i dialektfinsmakarnas öron att Helena Palméns doktorsavhandling inte fått minsta lilla spaltmillimeter utanför hennes egna östnyländska region. Andra språkforskare verkar närmast fnysa åt hennes undersökning och avfärda den som östnyländskt tjafs. Borde inte samtliga östnylänningar känna sig ens lite kränkta av dylik arrogans? Borde vi inte lägga in en stöt och planera gruvlig hämnd?
Östnyländskan kan nu börja breda ut sig likt maskrosor på en somrig gräsmatta
Ni kan lugna er. Den ständigt alerte och språkpolitiskt inkorrekte regionalreportern har nästlat in sig i fiendens näste för att där skapa ett brohuvud. Östnyländskan kan nu börja breda ut sig likt maskrosor på en somrig gräsmatta, utanför sina naturliga geografiska gränser. Det är bara att gödsla och låta den frodas.
I vårt hem där ute i exilen, i Esbo eetttää vi och praattaa vi och leeesssäää vi huuussiis före vi går på teaaattäää.
Det är hemskt jag vet, men mitt liv är nu bara på det viset. Jag försöker hålla stånd och har ganska bra lyckats att hålla ”skillnadskan” borta från min mun
Jag försöker hålla stånd och har ganska bra lyckats att hålla ”skillnadskan” borta från min mun
. Det är inte lätt ti lesa å eta å gaa op tiaatär, men jag försöker. Och nu bästa vänner kommer de goda nyheterna.
Vi är sedan fem år tillbaka tre stycken vid middagsbordet. En som praattaa å eettää, en som talar, etär och e viskli utan ti va pletu helär leitvitu och så en som sitter mitt i stormen där två sätt att utrycka sig på svenska möts.
Häromkvällen förde jag arvingen till kvällsaktiviteter i närheten av vårt hem. Hon satt i baksätet och lallade för sig själv som hon nu brukar. Plötsligt sa hon : Pappa, ja sku sen vila ha en glass efter tennisn, fö ja e tom i magan.
Då visst ja att flickån e min dootär . Jag har lyckats uppfostra en infödd Esboflicka med endast praattare och eettare runt sig till att trots alla språkliga underligheter runt henne, anamma mitt sätt att tala. Så mina bästa östnyländska brödrar och systrar, det finns hopp! Segern är närmare än någonsin.