Borgå stad har ännu inte publicerat de förtroendevaldas bindningar på stadens webbplats, trots att uppgifterna borde ha publicerats den 1 augusti i år.

- Listorna har ännu inte publicerats på webben eftersom ärendet ska justeras, säger Camilla Nordström, byråsekreterare vid Borgå stad.

Yle Östnyland har ändå fått ta del av materialet, som revisionsnämnden behandlade vid sitt senaste möte. I det framkommer att Jarmo Grönman (Saml) är den som har flest bindningar till näringslivet.

Klubba på bord Bild: Yle lagstiftning

Grönman, som är ordförande i stadsutvecklingsnämnden, uppger att han sitter med i tio bolags styrelser.

Bland dem finns Porvoon Panimo Oy, J-G Kiinteistöt Oy, Jomer Oy, Pocatello Oy, Oy Rukafun Ab, Asian Food House Oy. Dessutom sitter han med i flera bostadsbolag.

I en del av bolagen fungerar Grönman som styrelseordförande. Dessutom sitter han med i styrelser som Borgå stads representant, till exempel i Borgå A-bostäders styrelse.

Bostadsbolag och föreningar vanliga

Anders Rosengren (SFP), ledamot i stadsstyrelsen, hör också till dem som uppgett flera bindningar. De flesta har att göra med hans roll som stadens representant i stadens egna bostadsbolag.

Rosengren har också många föreningsuppdrag, till exempel är han ordförande för Borgåbygdens ungdomsförbund, ordförande i Borgå sockens 4 H och ordförande för Borgå lokalavdelning för SLC-Nyland.

Dan Tallberg (Saml) är ersättare i stadsutvecklingsnämnden. Han sitter på höga poster i fem bolag.

Bland dem finns Östnylands Andelsbank och Kokonniemen Palloiluhalli, bolaget som vill bygga fotbollshallen i Kokon. Tallberg är också föreningsaktiv.

Tuomas Kanervala (C), vice ordförande i revisionsnämnden, sitter med i tre bolag som verkställande direktör och i ett bolag som styrelseordförande. Bolagen sysslar till exempel med konsultering och IT-tjänster.

Få har betydande förmögenhet

Borgåpolitikerna har inte uppgett betydande förmögenhet. Endast Johan Söderberg (SFP) meddelar att han är delägare i fastigheter i Mickelsböle och Pellinge, sammanlagt på 18 hektar.

I övrigt sitter Söderberg, som fungerar som första vice ordförande i stadsstyrelsen, som ordförande i Borgå Energi-koncernens moderbolag samt som styrelsemedlem i Borgå Elnät Ab.

Endast sådan förmögenhet som kan ha betydelse för det kommunala beslutsfattandet behöver uppges.

Stadsstyrelsens ordförande Jaakko Jalonen (SDP) meddelar att han är verkställande direktör och styrelseordförande i det egna bolaget Jaakko Jalonen Oy.

Jaakko Jalonen (SDP) Jaakko Jalonen (SDP) i Borgå. Bild: Yle/Katarina Lind jaakko jalonen

Jalonen är också ordförande för föreningarna Borgå Tarmo samt Porvoon Urheilun Tuki.

Stadsfullmäktiges ordförande Mikaela Nylander (SFP) uppger inga bindningar. Hon sitter alltså varken med i bolags eller föreningars styrelser.

Borgå stads tjänstemäns bindningar publicerades för några veckor sedan och innehöll inget anmärkningsvärt.

Tidningen Östnyland var först med nyheten om de förtroendevaldas bindningar.

Sibbo, Lovisa och Lappträsk också efter tidtabellen

Lovisa, Sibbo och Lappträsk har ännu inte publicerat politikernas bindningar, men kommer att göra det i början av september.

I Sibbo och Lovisa ska revisionsnämnderna ännu göra ett par justeringar innan materialet offentliggörs.

Det finns inget politiskt understöd i Borgå för de svenskspråkiga socialdemokraternas tanke om att trots allt inte fusionera Östra Nylands yrkesinstitut Inveon med yrkesinstitutet Prakticum.

Orsaken till de svenskspråkiga socialdemokraternas kovändning är Prakticums planer på att flytta tre utbildningslinjer från Borgå till Helsingfors.

- Vår tanke är nog fortfarande att Inveon och Prakticum ska fusioneras, men visserligen är vi djupt oroade över de tankar som presenterats av Prakticums styrelse att flytta tre utbildningslinjer från Borgå till Helsingfors, säger SFP:s gruppordförande Pehr Sveholm.

SFP:s målsättning i de kommande underhandlingarna är alltså att Inveon och Prakticum fusioneras och att det nuvarande utbudet av utbildningslinjer ska finnas kvar i Borgå.

Pehr Sveholm, Svenska folkpartiet. Pehr Sveholm utanför Borgå domkyrka. Bild: Yle / Hanna Othman Borgå domkyrka,pehr sveholm

Fortfarande vettigt att fusionera

De Grönas Joakim Lübeck säger att det är en mycket komplex fråga men anser att det fortfarande skulle vara ett vettigt beslut att fusionera Inveon och Prakticum.

- Jag förstår inte riktigt vad den svenskspråkiga socialdemokratiska gruppen har tänkt. Men jag skulle inte vilja bryta den här paletten eftersom den befintliga lösningen ju är den att vi skulle få hålla kvar yrkesutbildningen i regionen, säger Lübeck.

Att hålla kvar yrkesutbildningen i Östnyland är synnerligen viktigt enligt De Gröna. Om det inte lyckas eller om det blir en halvdan lösning i framtiden, blir Helsingfors alternativet för de östnyländska ungdomarna.

Lübeck menar att om det däremot ges möjligheter för studier i en stor svenskspråkig yrkesutbildande enhet i Borgå, är chanserna mycket större att de studerande ungdomarna stannar kvar efter slutförda studier.

- Vi får inte äventyra de redan befintliga goda planerna, säger Lübeck.

Joakim Lübeck, De Gröna. Joakim Lybeck (Grön) Bild: Yle/Fredrika Sundén joakim lybeck

Också Samlingspartiet för fusion

Markku Välimäki, gruppordförande i fullmäktige för Samlingspartiet, håller likaså fast vid den ursprungliga planen.

- Vi är för den ursprungliga planen om en stor svenskspråkig yrkesanordnare. Vi håller fast vid den om inte något annat bättre dyker upp, säger Välimäki.

Välimäki har visserligen funderat på vilken lösningen skulle vara om någon utbildare skulle överväga att avsluta undervisningslinjer.

- Om Prakticum går in för att i Borgå lägga ner utbildningar som torde locka svenskspråkiga ungdomar i Östnyland, då behöver Borgå stad agera. Då gäller det att utreda vilka möjligheterna skulle vara att fortsätta linjerna i stadens eller någon annans regi, säger Välimäki.

Markku Välimäki, Samlingspartiet. Markku Välimäki Bild: YLE/Jeanette Lintula Borgå,markku välimäki

Finskspråkigt alternativ

Om de tre linjerna inte skulle få en fortsättning, skulle ett alternativ för svenskspråkiga östnyländska ungdomar vara att välja till exempel motsvarande linje på finska.

- Det gäller nu att underhandla på nytt eftersom situationen är ny. Efter underhandlingarna klarnar det säkert både om Prakticum håller fast vid sina planer och om Borgå och de andra kommunerna håller fast vid de ursprungliga sammanslagningsplanerna, säger Välimäki.

östra nylands yrkesinstitut inveon Bild: Yle/Stefan Härus östra nylands yrkesinstitut

Till behandling under höstens lopp

Ett alternativ kunde också vara att den nya trespråkiga undervisningsanordnaren, som grundas vid årsskiftet 2018-2019, skulle ta hand om de linjer som Prakticum ämnar flytta från Borgå.

Point College ska ju enligt planerna bilda ett bolag med Itä-Uudenmaan koulutuskuntayhtymä, som driver Amisto och Edupoli.

- Det här är bara mitt teoretiska förslag. Det finns så mycket som är öppet ännu, men det gäller att noga fundera över vilket slag av svenskspråkig undervisning på andra stadiet som ska anordnas i Östnyland och hur mycket, säger Välimäki.

Eftersom det nu finns ett officiellt motstånd mot de beslut som tidigare tagits angående Inveon och Prakticum, kommer frågan med stor sannolikhet att komma upp till behandling under den närmaste framtiden.

- Fullmäktigegrupperna behöver nu på grund av de svenskspråkiga socialdemokraternas oväntade utfall sätta sig ner tillsammans och fundera över hur man ska ha det. Det kommer ju förstås också att öka trycket på Prakticum, anser Välimäki.

Prakticum i Borgå Bild: Yle/Carmela Walder andra stadiets utbildning

Antalet påstigningar på Helsingforsregionens trafiks bussar har ökat med över åtta procent i Sibbo sedan ifjol.

Yle Östnyland skrev på onsdag (23.8) att Sibbos kommunstyrelse hoppas på fler bussturer till glesbygden.

De läsare som kontaktade redaktionen efter att artikeln publicerats undrade ändå över hur mycket Sibbo kommun betalar för busstrafiken och hur många som använder den.

Fakta är att det är stora pengar Sibbo betalar och fakta är också att bussarna för det mesta är tomma eller nästan tomma!― Signaturen svenkka

Under år 2016 steg sammanlagt 402 000 personer på bussar i Sibbos interna trafik. Till dem räknas linjerna 982, 984-987, 989, 991-996.

Under januari till juni 2017 var antalet påstigningar 215 000. Det är en ökning på 8,6 procent till samma tid året innan.

Som jämförelse ökade antalet påstigningar i hela HRT:s område under samma tid med endast 2,5 procent.

Dyrt att subventionera bussturer

Sibbo har betalat stora summor till HRT under de senaste åren, men räkningen ser ut att minska i framtiden.

År 2016 betalade kommunen 2,233 miljoner euro. Det betyder att kommunen subventionerade 56,7 procent av priset, trots att Sibbo meddelat att subventioneringsgraden helst ska ligga på under femtio procent.

Ännu år 2017 ser kommunens subventionerade andel ut att växa. I år förväntas Sibbo betala 2,519 miljoner euro, vilket är 61,6 procent av priset.

De kommande tre åren förväntas summan sjunka. Det beror dels på att HRT har en del överskott som betalas ut under de kommande åren.

Zonindelningen som tas i bruk under år 2018 kommer också att lätta på Sibbo kommuns börda. Då betalar man inte längre biljettpris enligt hur många kommungränser man korsar, utan enligt hur långt man åker.

År 2018 beräknas Sibbos andel till HRT bli 1,657 miljoner euro. Då börjar subventioneringsandelen närma sig siffror som kommunen hela tiden velat sträva till, nämligen 50,4 procent.

Buss väntar på avfärd från Nickby busstation. HRT:s buss i Nickby Bild: yle/Jeanette Winberg Helsingforsregionens trafik,Sibbo,Nickby,busstrafik,nickby busstation

Svenska församlingshemmet i Borgå ska säljas.

Det beslöt gemensamma kyrkorådet i Borgå på torsdag kväll efter omröstningar.

Man godkände en fastighetsstrategi som innebär att hemmet säljs och att Borgå svenska domkyrkoförsamlings verksamhet och personal flyttas till Finska församlingshemmet.

Strategin går nu vidare till församlingarna för utlåtande och sedan till gemensamma kyrkofullmäktige för definitivt beslut.

Sammanlagt 26 sökande vill bli ny museiintendent i Lovisa.

Ansökningstiden till tjänsten gick ut i går.

Bland de sökande finns till exempel amanuenser, lärare, forskare, maskinmästare, projektledare och kulturansvariga.

Tjänsten besätts från och med den 2 oktober.

De sökande är Hanna Kaisa Piironen, Elisa Lindell, Tuomas Juva, Eriika Johansson, Lotta Suomalainen, Silvia Rinne, Mika Tolvanen, Susanna Widjeskog, Veera Lahtinen, Ville-Pekka Hiekkavirta, Eijakristina Sumelius, Sari-Maria Lindqvist, Marjaterttu Harri-Hagman.

Tjänsten söktes också av Eelin Hoffström, Ulrika Rosendahl, Mari Anniina Kiiskinen, Ulla-Maija Simponen-Robins, Sini Näppä, Tiina Backman, Pekka Karlsson, Mia Grönstrand, Mereca Victorzon, Satu Leino, Ulla Ijäs, Nina Welling och Malena Lindroos.

Var får man avnjuta Svenskfinlands smaskigaste, fräschaste och helt enkelt bästa kranvatten? Ge din röst här!

Svenskfinlands största vattenkrig har brutit ut och vi har lärt oss att finlandssvenskar älskar sitt kranvatten, och särskilt österbottningar. Nomineringarna på den ultimata kranvattenorten har bara strömmat in (höhö) i alla våra virtuella postlådor och det är dags för en ordentlig omröstning bland de nominerade orterna. Vilken orts kranvatten ska bli krönt Svenskfinlands BÄSTA? Ge din röst nedan.

Det hela började med X3M:s morgonprogram ...
Skip Instagram post

Hur skulle du sälja din orts vatten om det såldes på burk? Skriv din slogan i kommentarsfältet!

Vem vinner och vem försvinner i Svenskfinlands vattenkrig? apor dricker vatten Bild: Sanjay Shrishrimal / Alamy apor

Beslutet om att sälja det svenska församlingshemmet i Borgå fattades av den finskspråkiga delen av gemensamma kyrkorådet. Beslutet motiveras med ekonomi, men de svenskspråkiga är mycket missnöjda.

– Det är ett bedrövligt beslut, säger Ingolf Lindén som är vice ordförande i kyrkofullmäktige och har rätt att delta i gemensamma kyrkorådets möten.

Enligt Lindén var den svenska delen av kyrkorådet enhälligt emot beslutet att sälja det svenska församlingshemmet, men man förlorade omröstningen mot den finska sidan som har fler ledamöter.

– Vi hade i styrgruppen lagt fram ett förslag om att i stället bygga ett nytt församlingscentrum, vilket vi var enhälliga om. Men det fann heller ingen nåd från den finska sidan.

Ekonomin är orsaken

Jukka Hanni är vice ordförande för gemensamma kyrkorådet. Han säger att beslutet är en kostnadsfråga.

– Jag kan förstå att man de svenskspråkiga är missnöjda, men samtidigt fanns det ingen annan ekonomiskt hållbar lösning.

Det är inga nyheter jag applåderar åt precis.― Kim Metso - församlingsaktiv

Det svenska församlingshemmet skulle behöva en rejäl upprustning, vilket samfälligheten inte har ekonomisk möjlighet till.

– Vi var tvungna att minska på kvadratmetermängden och att bygga ett nytt församlingscentrum skulle kosta för mycket. En reparation av det svenska församlingshemmet skulle också kosta flera miljoner.

Lägergården rivs

För att minska på fastighetskostnaderna ska också lägergården Karijärvi rivas och delar av tomten säljs.

– Vi på den finska sidan beslöt att ge upp den mycket kära lägergården för att minska på kostnaderna, säger Jukka Hanni.

Lägergården har varit till salu i flera omgångar under ett antal år men någon köpare har inte hittats.

Oro över utrymme

De svenska medlemmarna i gemensamma kyrkorådet sätter nu hoppet till kyrkofullmäktige.

– Vi får vänta och se vad fullmäktige säger, det kan vara svårt att bromsa ett sånt här beslut, säger Lindén.

Enligt gemensamma kyrkorådet finns det inte pengar för att upprätthålla två församlingshem i Borgå. Svenska församlingshemmet i Borgå. Bild: Yle/Katarina Lind svenska församlingshemmet

Den främsta oron ligger i att det inte ska finnas tillräckligt med plats i det finska församlingshemmet.

– Personalen ryms nog, men hur all övrig verksamhet ska få plats vet vi inte. Våra samlingsutrymmen i svenska församlingshemmet är i flitig användning.

Församlingsmedlemmar upprörda

Kim Metso, som är aktiv inom församlingen, blev mycket upprörd när han hörde nyheten på morgonen.

– Det är inga nyheter jag applåderar åt precis.

Enligt Metso har det funnits en allmän oro över en möjlig försäljning men få av församlingsmedlemmarna har trott att beslutet skulle komma.

Borgå för litet för flera församlingshem

Kim Metso är också han orolig över utrymmesbrist.

– Om jag tänker på hur vi har jobbat i församlingshemmet så är det nog en matematik som inte går ihop. Det finns inte tillräckligt stora utrymmen.

Jukka Hanni säger att det finns gott om plats i det finska församlingshemmet.

– Det finns två byggnader med gott om plats för ungdomsverksamhet och tillställningar. Huset har nyligen renoverats för sju miljoner euro.

Samarbete betonas från finska sidan

Hanni säger också att det är viktigt att samarbeta.

– I en så liten stad som Borgå är det svårt att motivera att ha två församlingshem på så kort avstånd från varandra.

Nu har också de förtroendevalda och tjänstemännen i Sibbo uppgett sina bindningar. Inga stora förmögenheter eller skulder redovisas.

Tre förtroendevalda i Sibbo har slarvat med att uppge sina bindningar inom utsatt tid och har krävts på tilläggsuppgifter. Det handlar om Björn Backström (SFP), Christer Lindqvist (SFP) och Camilla Långsjö (Saml).

Det visar sig att man i Sibbo har tolkat en betydande förmögenhet striktare än i Borgå.

Som betydande förmögenhet uppger till exempel kommunstyrelsens medlem och viceordförande i social- och hälsovårdsutskottet Marja Manninen-Ollberg (Saml) en placeringsbostad i Vanda.

Hannele Rauha (SDP) meddelar i sin tur om en tvåa i Vanda.

Roller i bolag och föreningar uppges

Kenneth Albrecht, SFP, medlem i byggnads- och miljöutskottet, har uppgett flera bindningar. Han är till exempel styrelseordförande i SR-Tilat Oy.

Tim Kankfelt, SFP, som är kommunstyrelsemedlem, hör också till dem som har bindningar. Han sitter bland annat i styrelsen för KBA Finland Oy.

Andra viceordförande i kommunstyrelsen, Riitta-Kaisa Kosonen (Gröna), meddelar att hon är förtroendeman i kommunen samt styrelsemedlem i OAJ Uusimaa.

Kommunfullmäktigeordförande Heikki Vestman (Saml) meddelar inte om bindningar till näringslivet, endast om sina poster inom partiet och inom gemensamma kyrkofullmäktige i Sibbo kyrkliga samfällighet.

Ingen meddelar om större skulder

Kommunstyrelseordförande Kaj Lindqvist (SFP) i Sibbo meddelar endast att han är styrelsemedlem i Sparbanksstiftelsen i Sibbo.

I Borgå meddelade tjänstemännen att de inte alls har bindningar, medan Sibbotjänstemännen meddelat om en del uppdrag inom bolag, föreningar, bostadsbolag eller företag.

Kommundirektör Mikael Grannas är styrelsemedlem i ett bostadsbolag, styrelsemedlem i HRT samt styrelsemedlem i ett bolag som erbjuder bredbandstjänster.

Pekka Laitasalo, ekonomi- och förvaltningsdirektör, har betydande kontant- och finansieringsinstrumentplaceringar i OP-gruppen.

Överlag verkar man i Sibbo ha varit noggrannare med att meddela om också mindre bindningar än i Borgå. Större skulder har varken tjänstemän eller politiker i Sibbo uppgett.

Svenska församlingshemmets eventuella försäljning väcker blandade känslor hos de anställda inom den svenska församlingens ungdomsverksamhet. Man hoppas nu på ett snabbt beslut och på arbetsro.

- Att dela lokaler med den finska församlingen, redan med tanke på den språkliga identiteten, känns som ett ganska skrämmande scenario, konstaterar Mats Fontell, ungdomsarbetsledare i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Han är inte förvånad över nyheten att gemensamma kyrkorådet vill att Svenska församlingshemmet ska säljas. Förslaget har hängt med redan en längre tid, men det slutliga beslutet fattas i gemensamma kyrkofullmäktige.

"De anställda har inget språkkrig"

Fontell konstaterar att svenska församlingens ungdomslokaler har funnits i Svenska församlingshemmet sedan 1980-talet. Platsen har en lång historia och en stor betydelse för hela ungdomsverksamheten.

- Jag är nog ganska förtvivlad av blotta tanken på att vi skulle vara tvungna att lämna församlingshemmet. Det är med sorg som jag tar del av beslutet, säger Mats Fontell.

Mats Fontell. Mats Fontell. Bild: Mats Fontell mats fontell

Han understryker ändå att samarbetet med den finska församlingens ungdomsanställda fungerar väldigt bra. På samma linje är Gun Geisor, ledare för sektorn Kristen fostran inom den svenska församlingen.

- Från de anställdas sida sett finns åtminstone inget språkkrig. Men vi är båda sidor av den åsikten att vi inte kan vara i samma hus av utrymmesskäl. Vi är så pass många att det blir för trångt, säger Geisor.

"Vi är ingen liten struntgrupp"

Personligen anser Gun Geisor inte att det är ett måste att den svenska ungdomsverksamheten i framtiden ska finnas kvar just i Svenska församlingshemmet.

- Inte med våld, eftersom huset är gammalt, oändamålsenligt och i dåligt skick på många sätt. Att ungdomslokalerna finns i övre våningen i ett hus utan hiss är inte så bra med tanke på rörelsehindrade, säger hon.

Det Geisor nu tycker är viktigast är att man fattar ett förnuftigt beslut i frågan.

- Besluten ska vara baserade på fakta, inte på känslor. Och så jobbar vi efter det. Det mesta ordnar sig nog om alla kan se att beslutet är gjort med eftertanke och vett, utan irrationella känslor.

Svenska församlingshemmet i Borgå finns på Runebergsgatan. Svenska församlingshemmet i Borgå. Bild: Yle/Katarina Lind svenska församlingshemmet

Gun Geisor påpekar att de som fattar beslut bör hålla några saker i minnet - vad församlingsverksamhet är, vad kyrkan är och vad uppdraget är.

Dessutom tycker hon att beslutsfattarna bör fundera på vad som är en minoritets behov i en stor församling med 170 konfirmander och ett 50-tal ungdomar som varje år deltar i hjälpledarutbildningen.

- Vi är ingen liten struntgrupp. Vi har många ungdomar som samlas hos oss, konstaterar hon.

"Ibland måste man acceptera förändringar"

Både Fontell och Geisor oroar sig över hur både den svenska och den finska ungdomsverksamheten skulle få plats i Finska församlingshemmet.

- Det knepiga är att vi ofta har verksamhet på samma klockslag och på samma dag. När det gäller andliga saker så brukar jag säga att man ber på sitt modersmål. Egna svenskspråkiga samlingar är därför viktiga, säger Geisor.

Gun Geisor. Gun Geisor. Bild: Gun Geisor gun geisor

Verksamheten följer också skolornas schema. Den svenska sidans ungdomskvällar har därför ordnats på torsdagar, då de unga inte behöver läsa på prov.

Fontell säger att omkring 20-40 ungdomar brukar delta under de svenska ungdomskvällarna. Finska församlingen har valt samma kväll för sin verksamhet.

Även om Fontell inte tycker om tanken på en försäljning av det egna hemmet säger han ändå att man ibland måste inse realiteter.

- Om det inte finns resurser till att behålla församlingshemmet så måste man acceptera förändringar, konstaterar han.

"Vägen dit känns väldigt lång"

Det är inte bara ungdomsverksamheten som finns i Svenska församlingshemmet. Också diakonin, barn- och familjeverksamheten, musikkansliet och andra anställda med arbetsrum i församlingshemmet berörs.

Mats Fontell konstaterar ändå att en försäljning av en dylik fastighet kanske inte går i en handvändning.

Ett nybygge i form av ett gemensamt församlingshem för de finska och svenska församlingarna vid det nya området på Näsebackens begravningsplats har också föreslagits.

- Vägen till det beslutet känns nog väldigt lång. Men om det blir ett nybygge så är inte placeringen lika bra som den som vi har nu (i centrum).

"Nu vevas det av och an"

Fontell tycker själv att äldre hus är mer hemtrevliga, och tycker om stämningen i Svenska församlingshemmet.

- Våra nuvarande lokaler är lite nedgångna och slitna, men risken finns att vi i stället får sterila lokaler i ett nybygge.

Gun Geisor tycker också att det nuvarande läget på Runebergsgatan är optimalt. Det hon allra mest hoppas på är ändå att småningom få arbetsro. Processen kring fastighetsstrategin har varit utdragen.

- Det skulle vara skönt om den snart blir färdig. Nu vevas det av och an och det är tungt att leva i ovisshet. Jag hoppas att vi får ett beslut som alla kan leva med, men det är svårt när det finns många människor med olika åsikter.

Lovisa historiska hus är en klar etta i storleksordningen bland evenemangen i Östnyland. Ifjol hade man cirka 17 000 besökare och i år väntar man ännu fler.

- Det brukar öka med tusen besökare per år, säger Ann-Britt Felin-Aalto, projektchef för evenemanget.

Välj bra rutt

Kapacitet finns för att ta emot ännu fler besökare, eftersom evenemanget är utbrett på ett stort område. Men arrangörerna önskar att besökarna väljer olika rutter.

Om alla börjar från centrum blir det lätt rusning till de populäraste gårdarna

- Information om bra val av rutt strävar vi efter att bli bättre på, säger Ann-Britt Felin-Aalto

Ifjol sken solen på publiken Publik i Lovisa Bild: Yle/Fredrika Sundén lovisa historiska hus 2016

Husägarna visar gärna sina hus

Överraskande är att det är så många husägare som håller sina dörrar öppna.

- De älskar sina hus. Den kärleken vill man dela med sig av. Besökarna och ägarna diskuterar sinsemellan och råd och tips ges åt båda hållen, säger Ann-Britt Felin-Aalto.

Enligt Felin-Aalto visar gästerna också respekt för husen, vilket känns bra för ägarna.

Mångsidigt evenemang

Lovisa historiska hus är inte bara hus och trädgårdar, där finns också till exempel antik- och samlarmässa, lopptorg och levande musik.

Parkering finns bland annat vid travbanan och därifrån kör en buss till centrum.

Dörrarna är öppna klockan 10-17 både lördag och söndag. Mer info hittar du på Lovisa historiska hus webbsida

Prick klockan 17, enligt klockans visare på Sibbo gymnasiums vägg, steg Yle Huvudstadsregionens programledare Ted Urho fram för att öppna evenemanget.

Egentligen sparkade Sibbo pride igång redan klockan 15 på eftermiddagen på Sibbo gymnasium, där det gavs möjlighet att delta i olika workshops.

Mest handlade det om att få en regnbågsflagga ritad på sin kind, men det fanns också ett pridecafé i gymnasiets andra våning.

Bodil Weckström målas av Karin Kouvalainen. Sibbo pride Bild: Yle/Stefan Härus sibbo pride

Ett halvårs förberedelser

Lotta Selänniemi och Linda Sundqvist satt en timme före start med scoutscarfar runt halsen och väntade otåligt på att klockan skulle bli fem. Det var extra spännande för dem, eftersom de varit med och arrangerat Pridemarschen i Sibbo.

- Vi har hållit på ett halvt år med planeringsarbetet och det känns jättebra att vara såhär långt, säger Sundqvist.

Marschen är ju ganska snabbt över. Sträckan är ju barra 1,2 kilometer lång. Borde den vara längre?

- Det är svårt att säga. Det kan ju dyka upp folk med småbarn, och då är det bra om sträckan inte är så lång, säger Selänniemi.

Linda Sundqvist och Lotta Selänniemi. Sibbo pride Bild: Yle/Stefan Härus sibbo pride

Viktigt med lokal marsch

Båda var intresserade av att också fortsätta på evenemanget Helt dåbråt efter Pridemarschen.

- Jag är taggad att fortsätta, för Helt dåbråt handlar ju om att uttrycka sig på olika sätt, och det passar ju jättebra ihop med paraden, säger Sundqvist.

Kunde Pride i Borgå och i Sibbo förenas på något vis?

- Det är nog bra att det arrangeras på olika håll i synnerhet som det nu var första gången som marschen arrangerades i både Borgå och Sibbo, säger Sundqvist.

- Det kunde i och för sig vara en bra idé att lära känna dem som är arrangörer i Borgå och därmed kanske få lite mera deltagare i Sibbo nästa år, säger Selänniemi.

Ted Urho. Ted urho Bild: Yle/Stefan Härus sibbo pride

Pridemarscherare och festivaldeltagare

Men tillbaka till själva marschen: Ted Urho berättade i sitt inledande tal bland annat om hur kämpigt det i tiderna var att komma ut ur skåpet. Han tycket också att det gråmulna och regniga vädret passade utmärkt för en färggrann glädjens och kärlekens parad.

Efter Urhos tal organiserade sig ett hundratal stolta och leende Sibbobor med flaggor och plakat och började marschen från gymnasiet längs med Nickbys huvudstråk Stora byvägen till Ungdomsgården.

På ungdomsgården blandades Pridemarscherarna med deltagare i dagens andra evenemang - Helt dåbråt.

sibbo pride Bild: Yle/Stefan Härus sibbo pride

Läckerheter och musik

Det bjöds på läckerheter på ett pop-up-café, på italiensk street-food och irländska fish & chips till tonerna av rockabillybandet Mercieless rockers och den finlandssvenska indiepopgruppen Vasas flora och fauna. Dragqueen Pola Ivanka höjde också temperaturen ett par grader.

Man kunde också stanna upp och vila sig från ståhejet på Ungdomsgården genom att en stund filosofera över konstinstallationen ”Hemma bra, borta bäst” – byggd av Jenna Saarinen och Vera Anttila.

Helt dåbråt arrangerades för fjärde gången med kreativitet och fördomsfri samvaro i centrum. I år var jippot större än under de tre föregående åren – inte minst tack vare att det kopplades till Sibbo Pride.

- För fyra år sedan ville arrangörerna lyfta fram att det har funnits ett mentalsjukhus i byn och att alla är lite "dåbråga" ibland, men att det är helt okay, säger Hanna Ylsöstalo i arrangörskommittén.

Oskar Pullinen och Hanna Ylöstalo. Oskar pullinen och hanna ylöstalo Bild: Yle/Stefan Härus hanna ylöstalo

Viktigt med ett bra kulturutbud

Också Oskar Pullinen sitter med i arrangörskommittén. Han trodde före evenemangets början att de två banden skulle locka folk eftersom de representerar olika slag av musik.

- Kulturevenemang behövs i Sibbo. Musik samlar och lokala konstnärer har på det här sättet en chans att komma fram och få synlighet också på hemmaplan, säger Pullinen.

Angående Pridemarschen: För en vecka sedan gick den av stapeln i Borgå - nu i Sibbo. Kunde man i Borgå och Sibbo samarbeta på något vis när det gäller prideparaden?

- Jämlikhet, jämställdhet och tolerans bör nog lyftas fram överallt - också i Sibbo och inte bara i Borgå. Det bör nog synas på alla orter, men varför inte. Nog kunde man säkert samarbeta på något plan, säger Ylöstalo.

- Det var bra sagt. Jag tror att det är viktigt att Sibbo har en egen Pridemarsch. Det här är ju första gången, så vi kommer säkert att vara klokare efter idag, säger Pullinen.

Tour de Östnyland trampades lördagen den 26 augusti. Vi följde med loppet med uppdateringar och bilder längs med vägen.

Halva Svenskfinland tog sig till Borgå för att njuta av musiken på Popkalaset. Vår reporter var på plats med kameran i högsta hugg. Hittar du bekanta ansikten i vimlet?

Finlands fotbollslandslag får klara sig utan Joel Pohjanpalo i VM-kvalmatcherna mot Island och Kosovo. I stället stiger Fredrik Jensen in bland herrarna igen.

När chefstränaren Markku Kanerva presenterade sin trupp för de kommande VM-kvalmatcherna lyste framför allt ett namn med sin frånvaro: Fredrik Jensen.

19-åringen har gjort väl ifrån sig i sina första framträdanden i herrlandslaget och inledde för ett par veckor sedan den holländska ligasäsongen i Twente med ett mål.

– Han kommer säkert att få speltid i U21-landslaget. Sannolikt mer än jag kunde lova till honom i A-landslaget, kommenterade Kanerva valet av Jensen i juniortruppen tidigare i veckan.

Bara några dagar senare är Jensen tillbaka bland herrarna.

Pohjanpalo skadad på träning

Detta efter att Joel Pohjanpalo lämnat återbud. Bayer Leverkusen-anfallaren har skadat sig på träning och kan inte medverka, skriver han på webbsajten suomifutis.com.

På fredagens träning ryckte någonting till i höften och noggrannare undersökningar visar att Pohjanpalo tvingas följa med matcherna från sidan i ett par veckors tid.

Pohjanpalo satt på bänken i Leverkusens öppningsmatch mot Bayern München förra veckas fredag. Leverkusen förlorade borta med 1-3.

”Harmar helt otroligt mycket”

Förutom kvällens match mot Hoffenheim i Bundesligan missar Pohjanpalo VM-kvalkamperna mot Island i Tammerfors på lördag (2.9) och Kosovo i Shkodër följande veckas tisdag (5.9).

– Jag måste medge att det harmar helt otroligt mycket. Jag har hört att Ratina håller på fyllas och det är inte alltför ofta man får uppleva hemmamatcher framför fullsatta läktare.

– Sånt här är fotboll ibland. Skadan behöver inte vara stor men då den är tillräcklig så kan man inte spela, skriver Pohjanpalo på suomifutis.com.

”Naturligt val”

Pohjanpalos återbud ger i stället den Borgåbördige tonåringen Jensen chansen att visa upp sig igen.

– Fredrik Jensen var hela tiden det första alternativet på reservlistan som ersättare för en offensiv spelare. Att lyfta med honom var ett naturligt val, säger Kanerva i ett pressmeddelande.

Yle sänder kvalmatcherna direkt med svenskspråkigt referat.

Boxaren Eva Wahlström vann över bosniskan Irma Balijagic Adler i Nyslott med enhälliga domarröster. ”Får jag ge mig själv en komplimang? Jag var väldigt bra”, sade Wahlström efter segern.

Wahlström tog en stabil poängseger över Adler med siffrorna 80–72. Wahlstöm var klart den vassare boxaren i matchen.

– Jag visste vad jag höll på mig och slagen kändes precis som de skulle, sade Wahlström efter segern.

– Får jag ge mig själv en komplimang? Jag var väldigt bra.

Räsänen förbannad

Niklas Räsänen lyckades inte vinna över Patrick Mendy i kvällens huvudmatch.

Räsänen var upprörd över det oavgjorda resultatet och kritiserade domarna efter dusten.

– Jag förstår inte det här. Det suger, sade Räsänen.

I Johanna Holmströms nya roman Själarnas ö får vi stifta bekantskap med några kvinnor som av olika anledningar hamnat eller sökt sig till mentalsjukhuset på Själö i den åboländska skärgården. Boken tillägnas alla som någon gång undrat om en är galen, eller håller på att bli det.

En höstnatt i slutet av 1800-talet har den utslitna Kristina i ren desperation dränkt sina två små barn i Aura å. Via häkte, tukthus och dårhus hamnar hon slutligen ute på Själö.

Fyrtio år senare anländer 17-åriga Elli till ön med en diagnos som bland annat omfattar grav psykopati, mytomani och nymfomani.

I början av 1930-talet söker sig sjuksystern Sigrid Friman frivilligt till ön för att i flera decennier sörja för att mentalvårdspatienterna får den vård de behöver.

Fram växer en berättelse om moderskap, om makt och maktlöshet, om vänskap och kärlek, om sorg och saknad, om definition av galenskap över tid och rum, om kroppens genografi och tystnadens arkeologi.

Avhandling blev startskottet för den fiktiva berättelsen

Arbetet med boken om kvinnorna på själarnas ö tog fart efter att Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar blev klar år 2012.

En anledning till att Johanna Holmström började fundera på att skriva om galenskap ur ett kvinnligt perspektiv var att många av hennes läsare velat diagnosticera hennes fiktiva kvinnliga karaktärer:

- Jag förstod inte vad de menade när de såg mina gestalter som borderline, deprimerade eller psykotiska. Jag tycker ju att jag skildrat kvinnor i olika former av krissituationer. Slutligen började jag fundera på om jag ser annorlunda än andra på detta med hälsa och ohälsa.

- År 2012 satte jag mig ner och googlade på ”kvinnlig mentalsjukdomshistoria i Finland” och fick genast fram forskaren Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling om kvinnorna på Själö under perioden 1889-1944. Då visste jag ingenting om Själö, men jag förstod med ens att jag hittat min plats och mitt ämne.

Pärmbilden till Jutta Ahbleck-Rehns avhandling om medicinsk diskurs och kivnnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944. Bild: Åbo Akademi, Ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten, Sociologi Själö,psykiatrisk vård,Jutta Ahlbeck-Rehn

Johanna Holmström inleder sin roman med ett slags dedikation ”Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt.”

Och när vi träffas för ett samtal om boken på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors konstaterar hon att många av oss åtminstone någon gång funderat på dessa frågor:

- I dag har vi en tendens att överdiagnosticera oss. Det kännetecknar vår tid att allting skall ha en diagnos. Man kan inte känna någonting för starkt utan att bli rädd. Är du alltför lycklig eller kastar du dig mellan sorg och glädje kanske du börjar fundera på om du rentav är maniskt depressiv. Jag vill på sätt och vis ifrågasätta detta med vår vilja och vårt behov av att ständigt ställa olika slags diagnoser på oss själva.

Gestalterna hopkok av fakta och fiktion

I den fiktiva romanen Själarnas ö träffar vi ett antal kvinnliga karaktärer och frågan är i hur hög grad Johanna Holmström plockat fakta ur till exempel Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944” som hon hänvisar till i efterordet.

Johanna Holmström konstaterar att gestalterna i romanen är ett hopkok av flera olika patientberättelser:

- När jag först läste Juttas Ahlbeck-Rehns avhandling tänkte jag att jag hade personerna framför mig på ett bräde och att det bara var att plocka ut dem och göra dem levande. Berättelserna är ju fantastiska i sig.

- Men, för det första kan jag ju inte kalkera personer och berättelser rakt av ur avhandlingen, och för det andra skulle det ha varit respektlöst att göra så mot de personer som funnits på riktigt. Jag började skapa egna plausibla berättelser med utgångspunkt i verkliga händelser och personer som vistats på Själö.

Pärmbilden till Johanna Holmströms roman "Själarnas ö". Bild: Förlaget M Johanna Holmström,Själö

I början av berättelsen får vi möta allmogekvinnan Kristina Andersson från Åbo som en höstnatt 1891 dränker sina två små barn på ett väldigt impulsivt sätt.

Enligt Johanna Holmström skulle vi idag antagligen säga att Kristina led av baby blues eller förlossningsdepression när hon begick denna desperata handling, men i slutet av 1800-talet fanns det ingen hjälp att få för detta tillstånd.

- Jag vet att det fanns en kvinna på Själö som hade dränkt ett av sina barn i Aura å ungefär på det sätt som jag beskriver i min roman. Men det var det enda jag ville veta om henne och resten hittade jag på när jag skapade min fiktiva karaktär Kristina.

I romanen finns också en ung kvinna som heter Ellinor/Elli och hennes karaktär baserar Johanna Holmström löst på historien om en kvinna som rånade män med sax eller kniv, och som lär ha försnillat något i stil med nio blyertspennor och hundra mark av en folkskollärare.

En tredje central gestalt i Själarnas ö är sköterskan Sigrid som kom till efter att Johanna Holmström såg Mikaela Weurlanders dokumentärfilm om kvinnorna på Själö från år 2008:

- I dokumentärfilmen blir en kokerska tillfrågad om det fanns vänskap mellan patienter och personal. Enligt kokerskan gick det att vara vän med de patienter som man kunde nå, men att många av de intagna var väldigt sjuka. Detta uttalande har jag haft som grund för min fiktiva karaktär Sigrid.

Själö såväl ett fängelse som en frizon

För romanens Kristina liksom för många andra kvinnor som sändes till Själö blev ön slutpunkten och den sista destinationen. Det var ytterst få som skrevs ut från hospitalet på Själö.

I Johanna Holmströms roman är vänskapen mellan kvinnorna av central betydelse.

För många patienter i min roman är det sociala sammanhanget och kvinnogemenskapen viktig, och en del vänskaper skulle inte ha kunnat uppstå eller frodas på samma sätt i samhället utanför.

På Själö fanns knappt några män, bara någon enstaka öbo eller en gårdskarl, och att skriva om män som kärleksobjekt för kvinnorna på Själö tedde sig märkligt och till och med onödigt enligt Johanna Holmström:

- I ett samhälle där kvinnor lever med kvinnor är det kanske mer naturligt att det uppstår vänskapsband av olika slag mellan kvinnorna. Då är det också mer troligt att det blir en kärleksberättelse av något slag mellan kvinnor. I en kontext där du inte anses vara riktigt normal annars heller är du kanske också mer benägen att bejaka den eftersom du redan definieras som annorlunda.

I en trygg och isolerad miljö där alla definieras som ”annorlunda” finns det följaktligen också en stor frihet i att få leva ut sitt ”annorlundaskap”. Man behöver inte ens försöka upprätthålla en så kallad normalitetsfasad.

Kyrkan på Själö inifrån. Själö museikyrka. De spetälskas sida. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström skärgårdshavets forskningsinstitut

I Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling framgår det att många av kvinnorna blivit utsatta för sexuella övergrepp, våldtagna eller utnyttjade av manliga bekanta.

Enligt Johanna Holmström kunde Själö kanske upplevas som ett slags frizon för många kvinnor som blivit illa behandlade, utsatta och utstötta:

- Kvinnorna som Jutta skriver om hade blivit väldigt dåligt behandlade av männen i sina liv och de hade inte fått någon hjälp för att behandla sina traumatiska upplevelser. På ön fick de vara ifred för alla män. Här var de omgivna av kvinnor och fick äntligen vila ut. För många kunde Själö på sätt och vis vara ett slags skyddshem.

Den negativa sidan var ju sedan att de inte kunde komma bort från ön, det fanns ingen tillfriskningsprognos på Själö.

De flesta kom till Själö efter vistelser på andra mentalsjukhus klassade ”som en obotlig person” och för dem blev Själö en sista anhalt.

Kvinnor bärgar hö på 1920-talet. Bild: Museiverkets bildsamling höbärgning,kvinnor

Det fanns också mindre bemedlade och socialt utsatta kvinnor som frivilligt lät sig skrivas in på sjukhus för att få tak över huvudet och mat på bordet.

Enligt Johanna Holmström kunde det uppstå situationer där man inte hade någonstans att ta vägen och då blev mentalsjukhuset räddaren i nöden:

- Fattighuset kunde vara fullt och man såg ingen annan utväg än att ”checka in” på mentalsjukhuset. Detta skedde inte särdeles ofta på Själö, men ibland på andra håll i landet. Många såg på denna sjukhusvistelse som en tillfällig lösning, men när du väl hade fått en diagnos var det otroligt svårt att bevisa att du var frisk.

- Och ju mer du försökte bevisa att du var frisk desto sjukare ansågs du vara eftersom du inte ansågs ha någon sjukdomsinsikt eftersom du inte var sjuk … Efter några år på ett ställe som Lappviken kanske man sedan skickades vidare till Själö som då blev den sista destinationen på den resan.

Johanna Holmström hänvisar till Jutta Ahlbeck-Rehn som i sin avhandling poängterar att de många som vistades på Själö var väldigt sjuka och i behov av vård och att det inte fanns någon annan plats för dem.

- Här har vi alltså inte att göra med den typiska berättelsen som ofta florerar i fiktionen om mentalsjukhuset som en ond plats där alla patienter är friska stackare som är inlåsta och utsatta för vårdare och vård som är av ondo.

Vem är frisk och vem är sjuk?

En som söker sig frivilligt till Själö i Johanna Holmströms berättelse är sköterskan Sigrid. Hon kommer till Själö år 1932 och hon kommer att bo kvar på ön i över sextio år.

- Vårdarna på Själö var i allmänhet ganska unga när det begav sig. Personalen byttes ut med rätt täta mellanrum, och jag kan tänka mig att det berodde på isoleringen på ön och att de unga kvinnliga vårdarna kanske ville ha lite nöjen runtomkring sig.

- Min vårdare Sigrid trivs på ön eftersom hon vill vara till nytta och för att hon till sin natur är sådan att hon vill ha en viss avskildhet. Om man valt isoleringen själv vet man att man har en möjlighet att resa bort om man så skulle önska.

Under vinterkriget inträffar en tragedi i Sigrids liv som gör att hon stannar kvar på ön. Under sorgearbetet inser Sigrid också att hon mycket väl skulle ha kunnat vara en av patienterna ifall tragedin inträffat på en annan plats och vid en annan tid.

En renande upplevelse att vistas på Själö

Under arbetsprocessens gång besökte Johanna Holmström i olika repriser Själö som idag är säte för Skärgårdshavets forskningsinstitut i Åbo universitets regi.

När Johanna Holmström för första gången anlände till ön överväldigades hon av naturens skönhet:

- Jag har själv anknytning till skärgården och tycker om öliv, så för mig var det en härlig upplevelse att komma ut till Själö. Hela ön är som en enda stor vacker trädgård och huvudbyggnaden är oerhört imponerande.

Johanna Holmström berättar att hon hade en klar uppfattning om hur hon skulle skriva sin berättelse när hon tog färjan till Själö och att alla bitar skulle falla på plats när hon väl steg iland, men miljön och stämningarna på ön kom att sätta stopp för skrivandet för en längre tid:

- Jag trodde att stämningen där skulle vara obehaglig och att jag skulle drabbas av mardrömmar på nätterna. Jag övernattade i en patientcell och jag trodde att jag skulle höra en massa jobbiga ljud … Men jag sov som en stock i de tre nätter jag var där. Jag har aldrig sovit så gott i hela mitt liv. Jag kände ingenting och jag drömde ingenting. Det var nästan överdrivet rofyllt och det kändes som att allt blivit förlåtet. Det blev en alltför stor kontrast till det jag skulle komma att skriva.

Själö i åbolands skärgård. Vy på Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström skärgårdshavets forskningsinstitut

Johanna Holmströms skrivprojekt gick i stå och i mer än ett år var hon oförmögen att ta itu med romanen. Men så småningom kom hon i alla fall igång med berättelsen:

- Utmaningen blev att skriva en berättelse om en plats där ingenting händer och där det råder absolut stagnation. Vad finns det för intrig om ingenting rör på sig?

Rasbiologin tar plats i mentalvården

I Själarnas ö finns en del intriger mellan olika patienter samt mellan patienter och personal.

Här finns också en yttre värld som gör sig påmind framför allt som en ständig frånvaro. Kontakten mellan Själö och omvärlden är förvisso begränsad: släktingar kan skicka brev och komma på besök, vilket dock sker ytterst sällan.

Livet på Själö präglas av ständig väntan och längtan.

Avbrotten i det dagliga livet kan bestå av att prästen kommer på besök eller av läkargranskningar.

På 1930-talet började man utföra allt noggrannare kroppsundersökningar med mer eller mindre uttalade rasbiologiska motiv. Man utförde analyser och mätningar i jakt på lyten och missbildningar, man mätte kroppsformer och klassificerade kvinnorna från topp till tå.

- De här undersökningarna gjordes på alla mentalsjukhus eftersom man ville hitta en förklaring till de olika sinnessjukdomarna. Man kategoriserade människor genom att bl.a. jämföra olika ansiktstyper, anletsdrag och kroppskonstitutioner.

- Man mätte längden på armar och ben, och man registrerade folk enligt olika drag som ansågs typiska för olika raser. Att vara av s.k. blandras som till exempel en blandning av finskt och svenskt blod var inte till någon fördel, konstaterar Johanna Holmström.

Hospitalbyggnaden på Själö. Själö hospital. Själö,Själö hospital

Under arbetets gång läste Johanna Holmström en hel del finlandssvenska dagstidningar för att få en bild av hur diskussionen gick i mitten av 1930-talet när steriliseringslagen trädde ikraft:

- I dagspressen kunde man läsa att det var av yttersta vikt att man inte blandade den finska och den svenska rasen , och att det inte får födas en enda dålig finlandssvensk. Man var helt enkelt rädd för att den egna finlandssvenska rasen skulle utarmas och att blodet skulle försvagas.

- Här kom också Folkhälsan med i bilden och man började premiera finlandssvenska mödrar som födde så många barn som möjlig. Det fanns givetvis mycket som var bra i detta också, som att ta fram en näringslära och att man betonade vikten av motion och en sund kropp. Men det underliggande motivet var obehagligt.

Tvångssterilisering en väg till frihet

För de allra flesta var Själö ändstationen där man levde tills man dog.

I Själarnas ö får vi träffa 17-åriga Elli som kommer till ön en marsdag år 1934 och hon kommer att vistas på ön i sexton månader.

Elli blir ”hemförlovad” tack vare föräldrarna som ångrat sig och insett att det var ett misstag att låta Elli bli internerad. Men priset som Elli får betala för sin frihet är sterilisering.

Enligt Johanna Holmström inträffade det en eller två gånger under Själös historia att man skickade hem en patient efter utförd sterilisering. På andra håll i Finland skedde detta i högre grad, dock inte i lika stor utsträckning som i Sverige.

I Finland var andelen män och kvinnor som tvångssteriliserades ungefär lika stor.

- I romanen har vi dels den fattiga bondkvinnan Kristina som fött två utomäktenskapliga barn och som blivit utstött av sin egen familj. Hennes liv i slutet av 1800-talet ser helt annorlunda ut än Ellis som kommer från en ekonomiskt välbärgad familj. Elli lever på 1930-talet och har helt andra möjligheter att kämpa för sin egen rätt och hon har också en familj som vill ha henne tillbaka.

- Det fanns givetvis patienter som skulle ha kunnat skrivas ut, men de hade ingen familj eller släkt som var villig att ta hand om dem.

Gravgården på Själö. Gravgården på Själö. Själö,gravar,Nagu,Finland,FIN,geotagged photograph,mentalvård

Från en hemsk plats till en hemlik plats

Själö hospital stängde för gott år 1962. Man ansåg att sjukhuset låg alltför avlägset i förhållande till fastlandet.

Vid det laget var sjukhuset mer eller mindre ett ålderdomshem, och de som bodde där hade vistats där under en lång tid av sitt liv:

- De som bodde där då skulle inte överhuvudtaget ha velat flytta bort därifrån, det var ju deras hem. De grät när sjukhuset stängde och de var väldigt oroliga för vad som skulle hända med dem. Från att ha varit en plats dit ingen ville komma hade Själö blivit ett ställe man inte ville lämna.

Ursprungligen hade man tänkt stänga hospitalet på Själö redan i början av 1800-talet, men branden i Åbo år 1827 ändrade på planerna:

- Om Åbo inte skulle ha brunnit skulle Själö hospital ha stängts och alla dessa livsöden inte ha utspelat sig på just den platsen.

En förändrad syn på vården

Om man tänker på mentalvården under den tid som Johanna Holmström skriver om i romanen Själarnas ö och mentalvården idag kan man ju konstatera att man inte längre är lika benägen att stuva undan eller att osynliggöra människor som drabbats av mentala obalanser.

Johanna Holmström konstaterar att det är bra att man idag tar olika symptom på allvar, att man får behandling och att man har möjlighet att sjukskriva sig för till exempel depression.

- För många kan det vara en lättnad att få en diagnos för att förstå vad som felas en. Men diagnosen kan ju också binda dig om du i alltför hög grad börjar identifiera dig med din sjukdom. Du kanske börjar registrera alla möjliga symptom och börjar läsa om hur du ska vara eftersom du har en viss diagnos.

- Du kanske till och med börjar förstärka de drag som du vet att hör till sjukdomsbilden och du kan få svårt att frigöra dig från din sjukdom. Det finns en risk för att du blir mer och mer ett med din diagnos - även om den kan vara fel ställd. Diagnosen kan bli ett hinder för dig att leva ditt liv fullt ut.

Mentalvården var förr rätt kroppslig ... Bild: Svenska Yle / Jessica Edén mentalvård,Lappvikens sjukhus,instrument,mentalvårdsarbete

Under arbetet med boken har Johanna Holmström fått en förändrad syn på mentalvården och på vårdarna:

- Innan jag började jobba med bokprojektet hade jag en rätt så stereotyp bild av vården. Jag såg framför mig vårdarna som kopior av Syster Ratched från filmen ”Gökboet”, urbilden för den onda vårdaren som ser sig som en övermänniska i förhållande till sina patienter. Men de tankarna förändrades under skrivandets gång.

- Skötaren Sigrid i min roman har en konfliktfylld syn på sig själv och på patienterna och på förhållandet mellan henne och dem. Hon är ung och i samma ålder som en del av patienterna, och stundvis är hon rätt ambivalent i sin syn på sig själv. Flera gånger återkommer hon till frågan om vad som skiljer henne från patienterna, vad som gör att hon anses vara friskare än de.

Johanna Holmström påpekar att hon är övertygad om att vården alltid varit ämnad att vara av godo, även om metoderna som man använt sig av under olika tider enligt oss idag kan anses brutala och barbariska:

- De som använt sig av dessa vårdmetoder har varit övertygade om att metoderna varit till hjälp. Det kommer alltid ur en vilja att göra gott och att ge den bästa möjliga vård som finns att ge just då.

- Det är givetvis svårt att sia om hur mentalvården ser ut om femtio år, men jag hoppas att vi inte går mot det tänkandet som rådde i vårt land på 1930-40-talet.

Lyssna på intervjun med Johanna Holmström:

Konstprojektet Sauna Obscura ligger hela september förtöjd vid en boj utanför Skeppsbron i Lovisa. Skönt bad och en vacker bildström skapar en sällsynt bastuupplevelse.

Lovisaviken ligger stilla. Den lite ranka roddbåten tar oss raskt ut mot den flytande bastun. Konstnär Heidi Lunabba hanterar vant årorna och berättar samtidigt om sitt projekt.

- Att ro ut till sin bastu och börja elda är nog det bästa man kan göra på sin arbetstid, säger hon. Jag är jätteglad att den är sjösatt igen.

Inne i en flytande bastu med eld i ugnen. Bild: Yle/Mikael Kokkola Bastu,Lovisaviken,camera obscura,heidi lunabba

Men nu, tack vare sponsorer, flyter Lunabbas bastu igen och tjänar som en allmän tillfällig bastu i Lovisa. Hennes nya hemort.

- Det här är den första större konstgrejen jag gör här i Lovisa och bastun var ju också mitt första större konstprojekt.

Lovisaborna fick premiärbada i Sauna Obscura senaste veckoslut.

- Det är alltid de modigaste och mest nyfikan som först dyker upp. Sen brukar de komma på nytt med sina vänner. Sen blir vi fler och fler.

Heidi Lunabba och linsen som vänder uppochner på allting. camera obscura inne i en bastu. Bild: Yle/Mikael Kokkola Bastu,Lovisaviken,camera obscura,heidi lunabba

Hela september går det bra för bastuvänner att bada och begrunda bildströmmen som avspeglas inne i bastun.

- Då vi sitter och badar avtecknar sig landskapet utanför på inte bara väggarna utan också på oss som badar, säger Heidi Lunabba. Det ger en dimension till åt badupplevelsen.

En flytande bastu. Bild: Yle/Mikael Kokkola Bastu,Lovisaviken,camera obscura,heidi lunabba

- Tar några av bastubesökarna sig ett dopp i Lovisaviken kan vi som är kvar inne i bastun se dem simma omkring på väggarna.

Sauna Obscura har öppet på torsdag eftermiddagar och under veckosluten i september.

Mer information finns att ta del av på konstnärens hemsida.

Livboj på flyttande bastu. Bild: Yle/Mikael Kokkola Bastu,Lovisaviken,camera obscura,heidi lunabba

Nu har du chansen att tycka till om Lovisa stads kollektivtrafik.

Det gör du genom att besvara en enkät som finns på stadens webbplats till den 10 september.

Man kan också gå in på stadens kundservicekontor Lovinfo och svara där.

Syftet med enkäten är att reda ut hur den nuvarande kollektivtrafiken används, vilka de största bristerna i kollektivtrafiken är och vilka utvecklingsbehov det förekommer inom kollektivtrafiken.

Enkäten gäller främst den regionala kollektivtrafiken som berör Lovisa stad.

Meningen är att staden ska uppdatera målsättningarna för trafiken på basis av resultaten.

I kväll (28.8) ska stadsstyrelsen i Lovisa behandla valet av ny stadsdirektör.

Stadstyrelsens förslag till ny stadsdirektör går sedan vidare till fullmäktige för behandling.

Lovisa stad kommer redan på måndag kväll att informera om stadsstyrelsens förslag.

Intervjugruppen och gruppordförandena samlades i torsdags för att gå igenom de återstående tre kandidaternas resultat i lämplighetstesterna.

De återstående kandidaterna är Tuula Jäppinen, Jan D. Oker-Blom och Ralf Sjödahl.

Söndagen den tredje september 1967 sändes det första regionala programmet från Östnyland. Under 50 år har redaktionen sett till att östnylänningarna vet vad som händer i hemknutarna.

Östra Nylands första egna radioprogram sändes mellan klockan 18 och 19 den första söndagen i september 1967. Timmen var uppdelad i reportage på 10 till 20 minuter, och slutade med en 15 minuter lång nyhetssändning med lokalt stoff.

De andra regionerna hade egna sändare på den tiden, men inte Östnyland.

Redaktionen jobbade i Borgå, men sändningen skickades ut med antennen i Helsingfors så hela Nyland hörde programmet. Det första året var hela programmet bandat redan på fredagen för att man skulle hinna skicka rullarna med programmet till Helsingfors.

Från och med hösten 1968 sände man ändå de sista 10-15 minuterna av aktualiteter direkt från Borgåstudion.

Inbandning av det första programmet. Programchef Birgitta Pakarinen, programdirektör Christoffer Schildt, tekniker Stig Malmberg och regionchef Enzio Sevón i Borgåstudion den 1 september 1967. Birgitta Pakarinen, Christoffer Schildt, Stig Malmberg och Enzio Sevón i Yles Borgåstudio den 1.9.1967. Bild: Borgåbladet 2.9.1967 Christoffer Schildt,Enzio Sevón,borgåstudion

Den första programchefen för det östnyländska radioprogrammet var Birgitta Pakarinen (senare Bagerstam). De första åren handlade mycket om att skaffa och utbilda medarbetare.

Västnyland hade redan i tjugo år sänt lokalprogram och nu gällde det att starta ett liknande koncept österut, från Sibbo i väst till Pyttis i öst.

I Österbotten, i Åboland och på Åland sände man aktualiteter flera dagar i veckan. Från Rundradions håll meddelade man att det inte fanns pengar för att göra det i Nyland. Men att bara sända en timme en gång i veckan fungerar inte i längden om man vill prata om aktualiteter.

Tekniker Stig Malmberg och programchef Birgitta Pakarinen. Stig Malmberg och Birgitta Pakarinen i Borgåstudion år. Bild: Nya Pressen 30 augusti 1967 Radio östnyland

Hösten 1970 tog Gia Mellin (senare Mellin-Kranck) över som programchef för den östnyländska radion. Hon hade året innan gått ut journalistiklinjen på Svenska social- och kommunalhögskolan och hade många idéer om hurudant hon ville att det östnyländska programmet skulle vara.

Hon ansåg att journalistens roll var att vara samhällets vakthund och ville göra nyhetsinriktade, samhällskritiska program.

– Jag ville inte göra underhållning som var nonsens, jag ville ha experter i studion, säger Gia Mellin-Kranck.

Gia Mellin-Kranck och tekniker Stig Malmberg. Gia Mellin och Stig Malmberg i Borgåstudion, Borgåbladet 30.9.1971. Bild: Borgåbladet 30.9.1971. Gia Mellin-Kranck,yle östnyland 50 år

Därför införde hon ett program där lyssnarna uppmanades ringa in i direktsändning. Programmen hette ”Vi vill fråga…” och temat var alltid olika.

Exempelvis hade man i studion alla östnyländska kommuners högsta tjänstemän då man ville fråga ”om våra kommuner” eller chefsläkare då det handlade ”om vår sjukvård”.

Att man kunde ringa in direkt i sändning var någonting alldeles nytt i finländsk radio, exempelvis började Naturväktarna med sitt program först sommaren 1971.

Tidningarna recenserade radion

Under de här första åren då det bara sändes en timme program i veckan från Östnyland skrev Borgåbladet och Östra Nyland varje vecka en recension av programmet.

I recensionerna kunde reporterna reflektera över frågorna som tagits upp i programmet eller på hur välförberedd redaktören varit eller om det varit för mycket fakta i programmet.

Kurt-Erik Wikstedt var den första reportern som anställdes vid den östnyländska redaktionen. Borgåbladet berättade om hans anställning i februari 1973. Gia Mellin och Kurt-Erik Wikstedt, Borgåbladet 2.2.1973. Bild: Borgåbladet 2.2.1973. Gia Mellin-Kranck,kurt-erik wikstedt

Tidningarna presenterade också varje höst och vår de nya segmenten i programmet som skulle sändas och berättade om radion fick någon ny utrustning, som mikrofonpunkter i Sibbo och Lovisa.

Ibland skickades det in insändare till lokaltidningarna om något inte var bra i radion. Exempelvis fanns det en lyssnare som irriterade sig på Rundradions princip att man ska nia folk i sändning. Mellin-Kranck hade också kritiska program som beskylldes för vänsterpropaganda.

Inför kommunvalet 1972 ordnade Radio Östnyland en enorm valdebatt med tjugotvå personer i panelen. Varje parti fick skicka in tre representanter och lyssnarna fick ringa in med frågor. Talturerna var endast 30 sekunder långa.

Hela 24 företrädare för nio partier samlades till valdebatt i Borgågårdens festsal. Oktober 1976. Valdebatt 1976, Borgåbladet 8.10.1976. Bild: Borgåbladet 8.10.1976. valdebatt i östnyland 1976

I januari 1972 fick Västnyland egna lokalnyheter. Östnylänningarna förundrade sig över varför de igen var sist med att få egna sändningar.

Svaret var att Östnyland saknade egen sändare, men redaktionen jobbade hårt för att också östnylänningarna skulle få egna nyheter.

I mars 1973 bar lobbandet frukt och Östnyland fick sina första egna nyhetssändningar. Nyheterna gick klockan 18.45 till 19.00 varje dag förutom lördag. Sändningarna gick under namnet Östnyländsk journal.

Kurt-Erik Wikstedt och Gia Mellin-Kranck är i farten med två nagramaskiner. I början hade Borgåredaktionen endast en telefonlinje och en nagra till förfogande, vilket ofta ledde till huvudbry för programchefen. Kurt-Erik Wikstedt och Gia Mellin intervjuar kvinna på gatan, Borgåbladet 1.9.1973. Bild: Borgåbladet 1.9.1973. Gia Mellin-Kranck,Nagra,radiohistoria,kurt-erik wikstedt

Eftersom de utökade sändningarna skulle innebära mycket mera arbete anställdes den östnyländska regionalradions första fastanställda reporter, Kurt-Erik Wikstedt.

Gia Mellin-Krancks tjänst böts från programchef till redaktionschef, och på redaktionen jobbade också Stig Malmberg och Rainer Nyblom som teknisk personal samt Uffe Andersson som kontraktanställd frilansreporter.

Frilansreportrar behövdes det fler av, och trots att ungefär femton personer hela tiden arbetat på frilansbasis ordnade man fler kurser för att ha tillräckligt med medarbetare ute i regionen.

Tidningen Östra Nyland besökte radion inför säsongsstarten 1974. Runt redaktionschefen Gia Mellin-Kranck står Kurt-Erik Wikstedt, Nina Björman-Nystén, Erik Gestrin och Nils-Erik Friis. Radio Östnylands Borgåredaktion år 1974. Bild: Östra Nyland 29.8.1974. Gia Mellin-Kranck,Nina Björkman-Nystén,Nils-Erik Friis

Rundradions svenska och finska redaktioner hade hela tiden varit i Borgågården på Brunnsgatan. Inför den utökade sändningstiden bytte den svenska och finska redaktionen plats eftersom den svenska redaktionen var större och behövde mera utrymme.

Svensktalande radio i Östnyland har sedan 70-talet alltid haft mera resurser än finsktalande, vilket ofta väckte debatt.

Mellan 1967 och 1999 hade den östnyländska radion sin redaktion i Borgågården i korsningen av Brunnsgatan och Prästgatan i Borgå. borgågården Bild: Yle/Robin Halttunen borgågården,Borgå,Solnedgång

”Allemansradio” var ett koncept som Mellin-Kranck lånade från Sverige. Det hade visat sig vara väldigt populärt att vem som helst skulle få göra sitt eget radioprogram.

– Den nya filosofin är att radion måste demokratiseras – folk bör ha tillgång till radiomediet, förklarar Mellin-Kranck i en artikel i Hufvudstadsbladet 2.12.1983 då det i Borgå medborgarinstitut ordnades en kurs i att göra radio med trettio deltagare.

Föreningar och privatpersoner fick i ungefär tre års tid göra egna inslag i söndagsprogrammet.

– Resultatet blev ofta annorlunda och fräscht, och det gjordes en del riktiga pärlor, kommer Mellin-Kranck ihåg när hon tänker nästan trettio år tillbaka i tiden.

På radions tioårsdag gav de flesta östnyländska kommunerna sina vapen som gåva. Från vänster Melta Soveri (Tulikoura), Nina Björkman (Nystén), Erik Gestrin, Gia Mellin-Kranck, Harri Nyman och Margareta Ådahl. Borgåredaktionen med kommunvapen i famnen, Borgåbladet 8.10.1977. Bild: Borgåbladet 8.10.1977 Gia Mellin-Kranck,Nina Björkman-Nystén,Harri Nyman,Margareta Ådahl

– Det pratades hela tiden om hur lite pengar det fanns för radioverksamheten. Om man ändå jämför pengaläget på 80-talet mot idag så kan man säga att det fanns pengar som rosk.

Mellin-Kranck åkte flera gånger till Sverige, England och Kanada för att lära sig vad lokalradio var och hur man kunde förbättra den. Åtminstone tre gånger åkte hela redaktionen med på dessa resor till Sverige, Danmark och London.

Också radioprogrammen gjordes ibland utomlands, exempelvis året 1979 då man sände reportage från de östnyländska kommunernas nordiska vänorter.

Innehållet i Östnyländsk journal planeras här av Christel Lindholm, Leif Lampenius, Erik Gestrin och Sune Bergström. Christel Lindholm, Leif Lampenius, Erik Gestrin och Sune Bergström. Bild: Borgåbladet / Evy Nickström 22.8.1981. sune bergström

Hösten 1985 fick Radio Östnyland igen nya sändningstider. Då slutade man med den femton minuter långa journalen och gick över till sändning mellan 16.15 och 17.30.

Det blev nu möjligt att fördjupa sig mera i nyhetsämnen. Förändringen gav ändå inte orsak till att anställa fler reportrar, utan de sju fastanställda fick räcka.

De östnyländska programmen var bland de första i Finland att införa jinglar till alla olika segment. Tidigare hade det bara funnits en signaturmelodi för Radio Öst-nyland.

Yle fyllde 60 år 1986 och Borgåredaktionen hade öppet hus. Då jobbade följande på redaktionen: sittande Robert Fager, från väster Stig Malmberg, Rainer Nyblom, Erik Gestrin, Sune Bergström, Nina Björkman-Nystén, Stina Jäderholm, Christel Lindholm, Gia Mellin-Kranck och Markus Ekholm. Borgåredaktionen samlad, Borgåbladet 6.9.1986. Bild: Borgåbladet / Martti Vilminko 6.9.1986 Gia Mellin-Kranck,Nina Björkman-Nystén,markus ekholm

Jinglar var ett koncept som Mellin-Kranck hade snappat upp då hon reste utomlands för att lära sig mera om lokalradio. Jinglarna väckte först mycket kritik från lyssnarna, men infördes ungefär samtidigt på kommersiella radiokanaler.

Egen mast

År 1990 fick Östnyland äntligen sin egen mast, då sändaren i Malmgård, gamla Pernå stod klar. Från och med januari 1991 sände Radio Östnyland på en ny frekvens och behövde inte mera sända ut över Helsingfors.

Det här gällde alla lokalkanaler som nu bara sände ut över sitt eget område. Det bestämdes också att inom fyra år skulle programutbudet på de regionala kanalerna omfatta fem timmar under vardagarna.

Den första december 1988 väntar redaktionen på besked om ifall de ska vandra ut i strejk. Det blev en utmarsch. På bilden Johnny Holmberg, Erik Gestrin, Markus Ekholm, Gia Mellin-Kranck, Sune Bergström och Joakim Backman. Borgåredaktionen i december 1988, Borgåbladet. Bild: Borgåbladet / Zache 1.12.1988 Gia Mellin-Kranck,yle östnyland 50 år

Radio Östnyland med Mellin-Kranck i spetsen ville införa morgonradio från regionerna. Hon ansåg att det borde vara regionredaktionen som lyssnarna vaknade upp med på morgonen, inte rikssändningen.

I första hand började man ändå med lunchsändningar eftersom det inte fanns tillräckligt med resurser för att göra morgonsändningar.

Lunchradio sändes klockan 11.45 till 12.30 och varje vardag hade ett eget tema.

På måndagar behandlade man veckoslutets händelser, på tisdagar pensionärsärenden och på onsdagar föräldraskap. På torsdag diskuterades jordbruksfrågor och på fredagar konsumentfrågor.

Under sommaren 1989 arrangerade Radio Östnyland roddtävlingar i Borgå å. Roddtävling som arrangerades av Radio Östnyland. Borgåbladet 1989. Bild: Borgåbladet / Fredrick von Schoultz 8.6.1989 Gia Mellin-Kranck,yle östnyland 50 år

Av tekniska skäl var lunchtimmen mest direktsänt med telefonintervjuer, och också söndagstimmen lades ner eftersom teknikerna inte hade tid att sammanställa programmet. Istället blev det en halv timme sport på söndagar.

Med den nya sändaren blev det möjligt för Radio Östnyland att sända när de ansåg att det fanns något viktigt att övervaka. Exempelvis under Östnyländska loppet kunde kanalen bryta sig ur rikssändningen och sända direkt hela kvällen.

Från och med januari 1992 kom ändå morgonsändningarna igång. Mellan klockan 7 och 9 behandlade man gårdagens nyheter, gick igenom morgonens tidningar, spelade musik och hade studiogäster.

Redaktionen i den regionala morgonen i Vega år 1998. Borgåredaktionen i december 1998. Bild: Yle Bildtjänst Gia Mellin-Kranck,erik gestrin

År 1999 flyttade redaktionen från Borgågården till Simolinshusets andra våning på adressen Krämaregatan 2.

Den första sändingen från Gamla stan gick ut måndagen den 16 augusti med teknik som var det allra nyaste i branschen.

Bakom det stora hörnfönstret i Simolinhuset ligger Yle Östnylands studio. Yle Borgå och Simolinhyset Bild: YLE/Stefan Härus yle borgå

Redaktionen i den nya, moderna studion. Från vänster: Tua Lindgren, Eivor Lindholm, Rainer Nyblom, Stefan Härus, Helén Kurri, Gia Mellin-Kranck, Markus Ekholm och Stina Jäderholm. Radio Östnylands Borgåredaktion år 1999. Bild: Yle Bildtjänst Gia Mellin-Kranck,stina jäderholm

Gia Mellin-Kranck slutade som regionchef år 2002, efter 32 år vid rodret. Hon säger att Östnyland som område var bra att jobba på.

– Sändningarna hade bra lyssnarsiffror, politiker och tjänstemän visste att det är bra publicitet att höras i radion och ställde gärna upp. Det var inte heller problem att hitta svensktalande ”vanligt folk” som ställde upp i programmen.

Nya chefer

Redaktionens nyhetsproducent Markus Ekholm tog över efter Mellin-Kranck.

Radio Vega Östnyland gick med som en arrangör för Borgåbygdens Lucia år 2006. På det sättet kunde också kandidaternas sångförmåga presenteras för östnylänningarna som ville rösta.

Den tidigare Washingtonkorrespondenten och nyhetschefen för Aktuellt, Mikael Crawford, blev regionchef för Radio Vega Östnyland år 2007.

Regionernas sändningstid har minskat under de senaste åren. Idag är endast morgnarna, klockan 6.30 till 9.00 regionala i Yle Vega.

På den östnyländska redaktionen görs förutom radio också tv-inslag och webb.

Redaktionen som den ser ut idag. Från vänster: Mikael Kokkola, Hanna Othman, nyhetschef Bettina Aspfors, Frida Frankenhaeuser, regionchef Mikael Crawford, Katarina Lind, Stefan Paavola, Petter Blomqvist och Stefan Härus. Från bilden saknas: Carmela Walder, Lone Widestam och Fredrika Sundén. Yle Östnylands redaktion 25.8.2017. Bild: Yle / Gitte Laurell radio vega östnyland